hah!

Hej barn, det var inte igår jag skrev något, inte heller i förrgår eller ens i år.
Det blir lätt så med mig dock, först gör jag något så mycket och länge att jag aldrig vill göra det igen, sen går det några månader, och sen är det där igen.

Men nu är the return of Kalle ett faktum, som apelsinjuice och Sveriges patetiskt undermåliga behandling av våra äldre.

Oh well, dags för den aldrig efterfrågade uppdateringen på vad som hänt senaste tiden:
Det är nu herrens år 2010, och det har inletts starkt med studier, fester och träning, dock inte nödvändigtvis i den ordningen.
Fick tillbaka uppgifterna och tentorna från förra terminen för någon månad sen och jag kan glädja mig själv med en termin utan omtentor, vilket precis som smör, är fett.

Skolan är rätt nice ändå, det går bra, faktiskt bättre än jag förtjänar. Men det är ingen idé att lacka över det, för snart är det vår!

Men nu till något mer relevant och enligt mig, coolare.
Som nämnt är det nu herrens år 2010, och det innebär att det i år är 10 år sedan Iron Maiden gjorde sin skiva "Brave new world", vilket är och förblir den främsta milstolpen i mitt liv.
Ingenting jag någonsin varit med om eller hört kan jämföras med första gången jag hörde den.
Ack jag minns när jag för snart tio år sedan smekte in i skivaffären (tro mig, det fanns verkligen affärer som sålde skivor då) med solsken i blick, och en lagom pepp fader i släptåg.

Som så mycket annat i mitt liv började det hela mest som ett skämt;
"Jaha, men vad skulle ni göra om jag skaffade långt hår och började lyssna på Maiden då?"
Som historien förtäljer var det precis vad jag gjorde, men det kommer senare.

Jag spatserade fram till hyllan, tog tag i skivan, såg min faders blick och tänkte "Fuck yeah!" och började gå mot disken för att lite demonstrativt lyssna på den.
Väl framme började jag lyssna igenom, emedan min fader var patriotiskt korrekt och läste igenom textboken "för att se om de svär", vilket vare sig jag eller någon jag känner någonsin hade gjort innan eller ens efter det ögonblicket. [reds. anm]

Skall jag vara helt ärlig lyssnade jag aldrig på texten, eller ens övervägde att göra det. Då, som nu, är jag en person som inte bryr mig om texterna, jag vill bara höra musiken och om jag gillart(™) så gillar jag det.

Jag blev frälst, köpte skivan för min pappas pengar och begav mig hemåt.

Faktumet att jag köpte den skivan markerade en turningpoint i mitt annars så egocentriska liv och inget blev sig likt. Det långa håret kom, så gjorde även kläderna och jag fick nya vänner.
Jag vill tro att jag som person hade viss del i det, men musiken jag nu började lyssna på förändrade mig helt och hållet, och vad jag än skriver kommer ingen någonsin förstå exakt hur mycket.

Planen var att skriva något långt och öppet, men det får bli en annan dag. Nu skall jag träna.

Dagens outfit: Ja.